Zazoula

Hej jag heter Louise och jag är lat. Hej Louise!

Jag har missat skolan två dagar i rad.. Jag är inte så motiverad. Det värsta var att jag glömde att jag egentligen borde ha varit i skolan igår. Det var visst lite viktigt, men jag missade det. Känns lite som när man gick på högstadiet och inte ville gå, bara det att den här gången har jag fyllt 18 och får göra som jag vill. Så har jag inte räls längre heller. Gött.

Anette försöker massera mig nu, men det har övergått till social putsning (klämma finnar). Sak samma, båda gör ont.

ja just det ja. Marmorskivan. Jag ska börja om från början för er som inte hört.
Det hela började julen 2008. Jag och Anette fick efter en dags slappande på soffan för oss att prova något helt nytt. Något så revolutionerande, något så nytänkande att ingen av våra vänner någonsin skulle tro oss ifall vi lyckades. Polkagrisar. Jag ryser bara av att skriva ordet.
Vi hade läst receptet på Cosmo (ja, jag hör hur det låter. bäddat för att misslyckas) Det var en kock vid namn Gustav som påstod att det var lätt att göra. Vi kände oss laddade, vi handlade allt som behövdes, gick in i köket och började koka upp ingredienserna. "Koka upp till 150 grader" Fan. Termometer. Behöver man sånt alltså? Tydligen. Men allt kokade så vi tänkte att vi kan väl uppskatta värmen till 100 grader så om vi väntar i 5 min till så ska det nog vara bra. En klar missbedömning. När vi sen skulle hälla ut "smeten" (vätskan) så rann det ner från bänken och ut över hela köket. Det tog dagar innan vi fick bort klibbet och inga polkagrisar blev det heller. Jävla Gustav. 
Tro inte att vi har inte gett upp. Vi menar allvar. Det är krig. Jag och Anette mot polkagrisarna. Vi känner ingen rädsla, bara förhöjd sinnesnärvaro. Never surrender! 

Men iår ska vi vara väl förberedda. Och det är där marmorskivan kommer in i bilden.