Zazoula

Nu är jag på väg hem. Sitter på en lounge på flygplatsen och väntar. Kom hit 5 timmar innan boarding. Nu är det 2,5 timmar kvar. 3 timmar till planet lyfter. Känns som att sitta fast i tuggummi och inte kunna ta sig fram. Finskt tuggummi. Perkele.

Imorgon ska jag till Varberg, tidigt på morgonen. Sebastians familj har en liten julbakstradition hemma hos hans mamma =) Det ska bli roligt! Kanske kan köpa nåt litet till dom härifrån. Det är ju inte så att jag har brist på tid direkt. Kanske pengar.

Vet inte vad jag ska skriva. Vill bara att tiden ska gå. Resandets baksida. Att vänta.

Ja vet! Vi kan leka en lek! Leken heter "gissa könet på finska namnet". Jag börjar. Vad tror ni, är Kari ett tjej- eller killnamn?

Nya lärdomar:

Stark mat är starkare utomlands.
Finska hotellhissar gör inte som jag säger.
Finska är fult.

Mina vänner! Jag ska inte låta er vara nyfikna längre! Det var inte ens meningen. I måndags fick jag samtal om att jag skulle åka på tjänsteresa helt enkelt. Skulle ta mig helt själv till Bukarest. Det var spännande, men det är iof inte första gången. Hur som helst så åkte jag dit i tisdags morse, var där på middag och möte med några viktiga människor (läskigt och roligt), och så åkte jag vidare igår, onsdag kväll, till Helsingfors. Kom hit kl 2 i natt, så jag är lite tröttis. Får se vad som väntar mig här nu! Det är väldigt intressant att se hur saker och ting fungerar, se vad jag själv har byggt i verkliga livet. Jag kan säga såhär: Bukarest, som ska föreställa ett fattigt östeuropeiskt land har kommit före våran lilla stad så det dönar om det. Skärpning Västtrafik!

Förresten. Gifta mig? Jag är ju bara barnet. Please.

Titta vad jag hittade i min dator. Ritade dessa förra året i skolan. Jag ägnade varje fredag i 7 veckor åt att titta på en naken tjej. Det ni!


Nu måste jag sova. Ska gå upp halv fem i morgon.

Det var nåt jag tänkte på... men jag glömde bort det.

Dom har själva erkänt.

Igår fastnade jag med fingret i ett hål på sängen. Jag satt fast i typ en halvtimme och det gjorde jätteont. När jag ropade på Anette så hjälpte hon mig inte, utan tog kort istället. Förstår inte vad det är med mig. Jag har en fix idé om att se ifall saker passar. Det brukar göra det på vägen in men sällan på vägen ut. Ännu en sak jag lärt mig.

Nu har jag anmält mig till en sykurs. Jag vet. Det låter som att jag är 200 år gammal. Det är jag också.

Här är det senaste jag sytt:


Förkläde (Har sytt två st eftersom dom är vita och blir smutsiga lätt)



Magdansdräkt till Anettes guddotter. Jag har sytt på paljetter på toppen med nu,
men har ingen bild på det.

Hej jag heter Louise och jag är lat. Hej Louise!

Jag har missat skolan två dagar i rad.. Jag är inte så motiverad. Det värsta var att jag glömde att jag egentligen borde ha varit i skolan igår. Det var visst lite viktigt, men jag missade det. Känns lite som när man gick på högstadiet och inte ville gå, bara det att den här gången har jag fyllt 18 och får göra som jag vill. Så har jag inte räls längre heller. Gött.

Anette försöker massera mig nu, men det har övergått till social putsning (klämma finnar). Sak samma, båda gör ont.

ja just det ja. Marmorskivan. Jag ska börja om från början för er som inte hört.
Det hela började julen 2008. Jag och Anette fick efter en dags slappande på soffan för oss att prova något helt nytt. Något så revolutionerande, något så nytänkande att ingen av våra vänner någonsin skulle tro oss ifall vi lyckades. Polkagrisar. Jag ryser bara av att skriva ordet.
Vi hade läst receptet på Cosmo (ja, jag hör hur det låter. bäddat för att misslyckas) Det var en kock vid namn Gustav som påstod att det var lätt att göra. Vi kände oss laddade, vi handlade allt som behövdes, gick in i köket och började koka upp ingredienserna. "Koka upp till 150 grader" Fan. Termometer. Behöver man sånt alltså? Tydligen. Men allt kokade så vi tänkte att vi kan väl uppskatta värmen till 100 grader så om vi väntar i 5 min till så ska det nog vara bra. En klar missbedömning. När vi sen skulle hälla ut "smeten" (vätskan) så rann det ner från bänken och ut över hela köket. Det tog dagar innan vi fick bort klibbet och inga polkagrisar blev det heller. Jävla Gustav. 
Tro inte att vi har inte gett upp. Vi menar allvar. Det är krig. Jag och Anette mot polkagrisarna. Vi känner ingen rädsla, bara förhöjd sinnesnärvaro. Never surrender! 

Men iår ska vi vara väl förberedda. Och det är där marmorskivan kommer in i bilden.